Hej.
Jag heter Franscesca Irini Katapodis.
Har varit allmänt dum i huvudet under hela mitt liv.
I vissa perioder mer eller mindre.
Detta tar då priset då jag sa upp kontakten med ett par underbara vänner.
Jag är som sagt dum i huvudet, och trodde jag skulle må bättre efter ett tag och kunna gå tillbaka till dessa personer, efter att ha fått lite ensamtid.
Dum i huvudet som jag är, så fungerar detta inte så.
Jag mådde inte bättre för fem öre, jag mådde snarare sämre. (såklart Sherlock!)

Som om jag inte mådde dåligt innan den här incidenten...
Lider av depression, en kul grej, riktigt kul!
Ser ingen mening med någonting längre, inte ens med att gå upp på morgonen.
Ändå gör jag allt, som man ska, för att följa den äckliga normen.
Jag är värdelös, detta förklarar att jag verkligen, VERKLIGEN är det.
Borde inte ens finnas i denna värld för jag är så oförmögen att behålla vänner.
Sover ingenting, sover för lite eller sover för mycket varje natt.
Jag är dum i huvudet för jag förstår verkligen ingenting nu för tiden.
Har ingen aning om vad jag gör eller vad jag har gjort.
Känns som att jag är en zombie, inte för att jag riktigt vet hur de ser på saker å ting, meen...
Känns som att jag är i min egna bubbla, ingen aning om vad folk säger eller gör, vet själv inte ens vad jag själv gör.
Försöker fly från mig själv och min dumhet genom musik, serier och film extremt mycket.

Tycker så synd om de som få som har mig som vän fortfarande, vet inte ens vad ni gör med mig kvar.
Jag är ju bara totalt värdelös.

Jag har sökt hjälp, syns det? Nej, såklart inte, för dessa tankar försvinner inte,
de finns ALLTID i mitt huvud.
Kan inte få bort dom, kan verkligen inte. Försöker verkligen, men utan resultat.
Nej, jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker synd om er,
som får stå ut med mig.
Jag sa alltid förut "Åh, jag är så deprimerad..." men OMG
jag hade ingen aning när jag sa så!
Ingen kan riktigt förstå hur detta känns, det är FÖRJÄVLIGT HEMSKT!!!
Finner ingen lycka någonstans, absolut ingenstans.
Kan le lite, för att sedan gå tillbaka till mitt "normala" tillstånd.
Tänk er att befinna er i eran "deppiga period" (som alla vi haft någon gång),
dygnet runt, hela tiden.
Detta är min verklighet, just nu.

Wow, långt inlägg men känner att jag inte orkar smyga runt med ord på
MIN EGEN BLOGG.
Så, där har ni min sanning... Ville bara skriva av mig själv lite,
förväntar mig ingen reaktion precis.