känslan av att sakta brytas ned inombords

Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag har inombords.
Ibland är det tomt.
Ibland känns det som att mitt hjärta ska brista.
Och i vissa fall känns det som att någon har stuckit en kniv i hjärtat på mig,
för att samtidigt vrida kniven.
Aj.

Jag kan inte släppa det. Verkligen inte.
Kan inte släppa att det faktiskt är mitt fel.
Vet inte hur jag ska göra det bra igen.
Kanske är det för sent?
Kanske går det att ordna ändå?

Jag önskar jag kunde läsa folks tankar.
Få reda på om de har gått vidare, så som det verkar att dom har gjort (vilket annat val har dom?)
eller om de, som jag, inte kan släppa vilken idiot jag är.
Jag har tyvärr ingen annan än mig själv att skylla,
som trodde jag skulle må bättre, men självklart inte.

Jag orkar verkligen inte med detta liv längre.
Det känns så meningslöst.
Liksom vad fan gör jag som är så vettigt nu för tiden?
Ja, ingenting alls.

Och ja, ingenting gör saken bättre av att allt jag gör, ser eller tänker påminner mig om dessa människor.
För så mycket vi har gjort, och gått igenom... är obeskrivligt.
Give me a timemachine.